2016-06-03 – 06: ALLT FRÅN DUBLIN - JOHN TOG TITEL NR 10 - PETER VANN CUPEN
Fredagen den 3 juni kändes det något alldeles speciellt i luften. Det var som om duvorna skorrade lite annorlunda, som om hackspetten höll upp sitt eviga letande efter föda och som om vindarna liksom stannade till och avvaktade i väntan på ytterligare ordergivning från väderkonungen. Tidigt på morgonen stävade nio män från olika håll i Stockholm mot samma mål, terminal 5 på Arlanda International Airport. Samlingen skulle ske 07.00 sharp och hur man tog sig till mötesplatsen var frivilligt. Några åkte bil, några åkte tåg och ännu några var sena. Och som vanligt uppstod den numera obligatoriska frågan; Kom Lenta ihåg att det var idag? Först på plats var i vilket fall som helst Bosse, Peter och Tomas och den sistnämnde visade reserfarenhet genom att påpeka att vi inte alls behövde vänta på övriga. Det var bara att visa upp passet så skulle vi åtminstone bli incheckade. Sagt och gjort. Strax efteråt anlände Sane och Lelle och var snart även de klara för att gå vidare. Och vår oro för Lenta kom på skam eftersom han en liten stund senare anlände tillsammans med de övriga sista. Bara att gå igenom säkerhetskontrollen alltså, något som gick tämligen smärtfritt.

Väl inne på internationellt vatten kunde några ta en tidig första öl medan andra koncentrerade sig på en regulär frukost istället. Och den pirrande förväntan som redan funnits i luften var sannerligen inte mindre. Här fanns nio män, 50+, som i takt med närmandet mot Dublin också genomgick ett slags förvandling till, om inte 30 år så i alla fall 15 eller åtminstone 10 år yngre. Vi klev på planet med den röda nosen och lyfte helt planenligt mot vår första anhalt, Köpenhamn. Lyckligt landade på den danska storflygplatsen hade vi dryga timmen på oss att leta upp ett lämpligt hak för att hinna inta en öl och se, dök där inte upp en dylik vid namnet The Irish Pub? Ett tecken, klart vi gick en trappa upp och in där. Några beställde här resans första Guinness medan andra inte var fullt lika modiga. Några gick iväg mot vår gate för att slippa stressa och plötsligt ringde Bosses telefon. Det var Sane som hade att informera oss andra att det var synnerligen bråttom. Vägen mot gaten var betydligt längre och krångligare än vad vi trodde (vi skulle nämligen avgå från samma gate som vi ankom) eftersom vi var tvungna att passera passkontrollen då Irland, liksom Storbritannien, inte har kritat på Schengenavtalet. Vi stressade på och de som allra sist, av alla, kom in i planet var John, Patrik och Lenta. Nå alla kom iväg mot Dublin och det var ju det viktigaste.

Framme på Dublins tvåspråkiga (gaeliska är ett mycket märkligt språk) flygplats letade vi snart oss fram till buss 14 som, skulle det visa sig, tog oss nästan fram till dörren på vårt hotell, Blooms's Hotel i Temple Bar distriktet. Incheckning kunde ske per omgående och inom kort var vi redo för en välkomstöl på hotellet medelst den inkluderade drinkvouchern. Troligtvis valde alla en Guinness (såklart) men en viss besvikelse infann sig då de serverades i glas, knappt större än fluortantens på sin tid. Nå, den var ju i alla fall "gratis" så vi gick ut på den lilla bakgården, tog på oss roliga hattar och drog igång.

Hungern började göra sig gällande och vi gick snart ut på gatan för att hitta en lämplig, irländsk restaurang att intaga lunch på. Vårt val blev det, i stort sett, närmaste. O'Sheas Restaurant och vi beställde in öl och typiska irländska rätter såsom exempelvis Fish'n Chips(!). Mätta i magen kunde vi så börja kontrollera de tips vi fått om var det skulle kunna finnas vettiga darttavlor. Vi räknade ju kallt med att det skulle bli betydligt enklare i Dublin än i Krakow. Kosan styrdes över floden Liffey varvid några adresser passerades utan någon större lycka. Men på ett ställe hittade vi åtminstone en whiskybar värdig namnet så det fick bli ett depåstopp med intagande av lämplig sportdryck.

Därefter styrdes kosan mot hotellet igen, några behövde vila lite och någon gjorde något annat. Någon var ute och fortsatte reka efter ett visst googlande men hittade inte något ställe. Det var här det gick upp ett ljus att vissa google resultat var behäftade med exempelvis en musikers, som spelade på stället, intresse. Det betydde ju inte att det fanns en darttavla just på det stället. Bosse ägnade någon timme åt att besöka ett antal järnvägsstationer innan det gick upp för honom att själva järnvägssystemet runt Dublin hette DART (Dublin Area Rapid Transit). Snopet, och oroande. Skulle det bli samma utmaning att hitta darthak här trots allt?

Fortsatt letande avblåstes för denna dag och istället letades en italiensk restaurang, Toscana City Centre, upp för att få en rejäl middag (eller pizza) för att dagens kaloribehov skulle tillfredsställas. Därefter lullade vi hemåt mot hotellet igen och tog ett par öl i hotellbaren, några blev kvar en stund för att lyssna på musiken men alla kom i säng betydligt tidigare än vad man kanske hade på näthinnan innan. Vi är kanske inte de ungdomar vi tror att vi är, inte alltid i alla fall...

Lördagen den 4 juni var vårt huvuduppdrag att leta rätt på ett bra kastställe. Men först en rejäl frukost och redan här ställdes man inför ett val, continental eller full Irish? Många högg in på full som inkluderade vita bönor, korv, bacon och ägg samt grillade tomater. Bra grund för kommande Guinness. Efter frukost delade vi upp oss i minst två enheter där några skulle koncentrera sig på södra sidan av Jiffey och andra följdaktligen den norra. Nu blandades nog detta ihop en smula ändå för plötsligt befann sig Lelle, Bosse, Håkan och Lenta trots allt på den norra sidan, ståendes utanför en dart- och prispokalsaffär. Den såg inte öppen ut så man tog ett varv mot en annan adress men där fanns endast en städare inne i lokalen och hen vägrade öppna. Tillbaka till butiken syntes någon som verkade jobba där ändå. Vid en knackning på dörren visade han med sina fingrar att han kommer och öppnar om 5 minuter. Och det gjorde han också.

En mycket trevlig gentleman, visade det sig, som hade haft denna butik i många år. Han borde ju veta var det finns en pub med darttavla men tji fick vi. Han varken drack alkohol eller var intresserad av dart, han bara arbetade med det. Nåja, väl inne inhandlades en del irländska flights i alla fall och plötsligt kom gubben på att han kanske trodde att det trots allt skulle finnas en tavla på puben The Black Sheep, endast ett par kvarter bort. Märkligt hur ett minne ändå kan förbättras efter lite gjorda affärer. Vi tackade så mycket, utbytte lite artighetsfraser inför kommande möten under fotbolls-EM och fortsatte sedan mot det svarta fåret. Dock utan någon större förhoppning om att det skulle vara öppet, det var ju ändå bara förmiddag. Men här hade vi tur då det just var ölleverans på gång och en av medarbetarna stod utanför och rökte och övervakade själva leveransen. Det visade sig att de hade en tavla i källaren och att lokalen var bokad från 8 pm men att vi var mycket välkomna innan dess. Vi kune dock inte få gå ned och titta eftersom inte licensen tillät att kunder släpptes in på puben innan öppning.

Här lät vi oss då nöjas, meddelade de andra grupperingarna och beslutade oss för att ta oss till Guinness bryggeri. Lenta hade andra planer och ytterligare andra var ute och åkte buss. Efter det givande besöket på Guinness, inkluderande en härlig uppvisning i Riverdance, stötte vi plötsligt ihop hela gruppen i korsningen av High och Lower Bridge och kunde utbyta erfarenheter då andra grupperingar bland annat besökt Jameson. Dessutom tipsades Lelle, Bosse och Håkan om Irlands äldsta pub, The Brazen Head, med anor ända från 1198. Så åter splittrades gänget, dock med en samlingstid bestämd på The Black Sheep, 4pm. The Brazen Head var för övrigt en mycket angenäm bekantskap med härlig atmosfär och goda öl. Nu övergavs dessutom Guinness för en annan lokal pärla, Hop House Lager. Mycket kraftfull lager som sannerligen inte skämdes för sig.

Sedan blev det till att vända hemåt mot hotellet för att svida om inför såväl cupfinalen mellan Tomas och Peter som den nionde omgången i den 30:e säsongens seriespel. Som vanligt en viss oro för om all information nått Lenta men även, som vanligt, var det inte några problem. Lenta kom i tid och vi kunde inspektera arenan. Dock efter att ha fyllt upp de första ölen på denna pub. En labyrintinredd källare tog oss fram till den hörna där tavlan var placerad. Det saknades tyvärr avståndsmärke så den fick vi, med Tomas godkännande, ta ut själva. Dessutom fanns en pelare i vägen som kanske framför allt hämmade vänsterhänta kastare (läs; Lelle) men ändå inte så mycket att det var underkänt. Arenan fick duga om än med viss brasklapp om att vi kanske skulle undersöka om det kunde finnas andra alternativ till dagen efter. Att lokalen var smyckad med 30-årsballonger gjorde sannerligen inte saken sämre. Om nu detta berodde på att vi var där eller om lokalen var bokad för en 30-årsskiva efteråt behöver man knappast grotta ner sig i alltför mycket. Med andra ord, det var klart för cupfinal. Tomas och Peter var redo.

Första set höll god kvalitet och Peter tog hand om initiativet vid 41 då han satte och Tomas missade. Det avståndet höll han setet ut och båda satte en grön bulle på slutet. 1-0 till Peter alltså. Det andra setet blev en märkligt ojämn historia för efter att ha satt 18 halverade Tomas resten medan Peter höll ungefär samma klass som i första set och därmed tog en 2-0 ledning. I tredje set ryckte Tomas upp sig betydligt och hade inför bullen skaffat sig greppet med en ledning på 31 poäng. Men en miss på bullen samtidigt som Peter satte 50 så var det nu en rejäl uppförsbacke för Tomas. Fjärde set var en sänkning av nivån, i alla fall fram till 20 för efter trippel stod det 37-20 till Peter och det var helt öppet. Då slog Peter till med 120 medan Tomas endast fick till 40 och därmed var Tomas i brygga. När sedan Peter åter satte 50 i bullen var Tomas tvungen att sätta 3x50 för att vinna setet och det gick han, inte helt oväntat, bet på. Cupen till Peter alltså, 4-0 i set och han försvarade därmed titeln från förra året genom att ta sin totalt sjätte cupseger.

Så var det dags för omgång 9 (eller 299 om man vill). Inför omgången ledde John med 15,5 poäng före tvåan Lenta och hade ju ett ganska fast grepp om titeln. Trean Peter befann sig ytterligare 6 poäng efter och övriga, förutom Patrik, hade att sikta in sig på att kämpa om fjärdeplatsen. 501 stod på programmet och vi inledde med ytterligare någon öl innanför skjortan/tröjan. Efter nio pilar hade Peter fortsatt sin framgångsvåg och kastat ned sig till 301, Lenta och John skuggade på behörigt avstånd medan övriga fick kämpa. Nio pilar ytterligare senare var det fortfarande Peter som hade initiativet, nu med 102 kvar, en överlägsen ledning, 117 före John och ytterligare tre före Sane som jobbat sig framåt. För Patrik och Lelle gick det däremot väldigt tungt. Peter var naturligtvis först ner på utgång och på pil 27 klev han ut med en D8 och tog upp jakten på John. Övriga, förutom Patrik och Lelle tog sig ned på klara utgångschanser och John är inte John för bara syns skull utan med Peters hot i ögonvrån klev han ut som tvåa på pil 37 och svarade därmed på bästa sätt. Sedan var det Sane som gick ut på pil 42 men Bosse förstörde hans jubel en smula genom att direkt efteråt knipa tredjeplatsen med att kliva ut på pil 40. Vad hände nu totalt då? Jo, John behöll ledningen inför finalen, nu 18,5 poäng före nye tvåan Peter. Lenta tappade och hamnade nu fem poäng bakom Peter. Till fjärdeplatsen var det dock hela 20 poäng och där huserade nu Bosse, på samma poäng som Tomas men med fler tredjeplatser. Sedan var det tätt, endast 5,5 ner till sjuan Lelle. Håkan tappade i racet om fjärde plats och Patrik var sedan tidigare avhängd. Den enda chansen att John skulle tappa titeln till Peter, om vi nu förutsätter att båda kommer till start, var att Peter klev ut senast på pil 12 samtidigt som John kom sist. Eller att John kom näst sist och Peter gjorde en 9-darter. Inte omöjligt men ganska osannolikt. Med andra ord, om John kom sjua så skulle inte ens Internationella domstolen i Haag kunna ta ifrån honom den historiska titeln.

Efter att ha kastat klart blev det middag på puben innan vi gled ut på stan, Lelle och Bosse vinglade in på en fantastisk pub, Merchant, där vi tillsammans med ett par fryntliga irländare hamnade framför en match i hurling. Totalt ofattbart och vi kom snart in på den kommande EM-fotbollen. De var naturligtvis imponerade av Ibrahimovic men trodde nog att de skulle få minst oavgjort mot Sverige. Däremot trodde de varken att Belgien eller Italien skulle vålla några större problem. Småningom uppsöktes några barer i Temple Bar district, där vi bodde, och kvällen avslutades så småningom på hotellet, åter inte så sent som man kanske skulle kunna tro. Eller skulle kunna förvänta sig.

Söndagen den 5 juni skulle Tomas och några till ta sig till ett annat ställe med en lite elegantare framtoning för att se om det var möjligt att kasta finalen där. Vi hade dock för säkerhets skull bokat upp The Black Sheep även för denna kväll. Nåväl, den expeditionen tog sig iväg medan de tre som missade Hop-on-hop-off bussen under gårdagen löste biljetter för detta nu istället. Bussen tod ca två timmar runt Dublin och visade det mesta av det bästa att se. Vi fick bland mycket annat lära oss att Dublinborna var något missnöjda med att stadens store son, Oscar Wilde, gick och dog och begravdes i Paris. Efter mycket diskussioner beslöt man sig för att ta sig till den franska huvudstaden för att återföra nämnde Oscar till Dublin där han ju hörde hemma. Det har dock visat sig att, eftersom det inte var så tydlig markering i Paris, man inte är helt säker på att det verkligen var Wilde man grävde upp och begravde i Dublin, det kan mycket väl vara en random fransman som fått förkroppsliga Dublins stolthet. Högst inofficiellt egentligen kanske och eventuellt en ren och skär rövarhistoria.

Dublins enda destilleri, Teeling, stod så på agendan. Halva gänget var där på förmiddagen och busskillarna till lunch. Intressant runda med smakprovning efteråt vilket resulterade i ett och annat inköp. Annars blev naturligtvis ett antal pubar besökta även denna dag och ett konstaterande att den doft man förnimmer då man befinner sig i en stad på de brittiska öarna förmodligen härrör sig från de rikliga friterade rätter som serveras både här och där. Ett SMS från Peter på darttavleexpedition förkunnade att man hittat tavlan, att den var fin men att det var väl fullknökat med folk där vilket avgjorde saken. Finalen fick även den spelas på The Black Sheep. Även idag fanns en bokning efteråt men vi skulle mycket väl kunna hinna med både öl, dart och prisutdelning. Det var helt enkelt dags att göra sig klar för den 30:e finalen, omgång 300. Fantastiskt!

På plats igen på The Black Sheep inledde vi givetvis med att åter känna på ölbeståndet på stället. Lenta var i detta skede så säker på sin sak (ja, prispengar skulle han ju under alla omständigheter få) så han bjöd redan nu på en runda. Efter att åter ha konstaterat att pelaren kan ha varit lite störande och att kastaren ju är helt dold där bakom (vilket höll på att få en förödande konsekvens vid ett tillfälle) samt att musiklistan troligtvis var densamma som under gårdagen kom så kastandet igång. Det var en något ojämnare kastning denna kväll men efter nio pilar hade ändå John visat klassen genom att stå på 271, ganska tätt följd av Lelle och Tomas som även de var under 300. Däremot hade Patrik, Sane och Bosse det mycket tungt genom att inte ens ha gått under 400. Nio pilar senare hade Tomas tagit ledningen med 134 kvar mot Lelles 155. John hade dragit ner på takten en smula men låg strax bakom. Patrik och Sane gick fortfarande trögt med mer än 300 kvar. Efter 27 pilar stod nu Tomas på 20, Lelle på 59 och John på 76 vilket väl gjorde att man började misstänka att dagens segrare skulle finnas bland någon av dessa och att Tomas skulle kunna ta tillbaka fjärdeplatsen som han förlorat knappt under gårdagen. Så, två pilar senare, visade John med eftertryck vem som är säsongens kastare. Med en T20 och en D8 avgjorde han finalen och ingen kunde väl egentligen säga att det kändes orättvist. Två pilar senare följde Tomas exemplet och klev ut på en D7 och avgjorde därmed kampen om den sista prispengsplatsen. Största jublet under kvällen kom från Håkan då han efter 39 pilar tog hand om tredjeplatsen och den fjärde och sista utgången stod Peter för på pil 42 och därmed kunde han stadfästa sin andraplats eftersom Lenta, som inte alls lyckades under Dublinsejouren, kom sist denna dag.

Under stoj och glam hyllades så John för sin titel som inte bara blev historisk för de 30 åren utan han blev också först till tio titlar. Hur och om detta ska uppmärksammas på något speciellt sätt får nog årsmötet komma fram till. First runner up blev alltså Peter följd av Lenta och med Tomas på fjärde plats. Bosse landade femma, 7 poäng efter Tomas och därefter kom fjolårssegraren Sane ytterligare 5 poäng efter. Lelle tog hand om sjundeplatsen, 1,5 poäng efter Sane och Håkan blev åtta, ytterligare 1,5 poäng efter. Patrik, som redan innan var avhängd, kom nia med sina 30. Lite mer öl intogs innan vi började fundera på var banketten skulle äga rum. Vi drack upp vår sista öl från The Black Sheep och styrde kosan... Ja, vart? Bosse tog en tidig ledartröja men efter en stund hördes missnöjda protester om glesheten av restauranger så riktningen ändrades snabbt. Och till slut kom vi fram till fyrvåningskrogen Parnell Heritage Pub. Här fick vi ganska omgående ett bord för nio och även om serveringen var så där i vissa lägen fanns där gott om mat, öl och annan dryck. Låt vara att Peter fick sin varmrätt strax före förrätten och att maten kom in i intervaller, inte alla på en gång direkt och att man hade lite svårt att förstå att en person skulle betala en runda öl för sig, men det var ändå rätt trivsamt. Bosse tog, lagom till efterrätten, mod till sig och frågade servitrisen om man hade Irish Coffee. Det dräpande svaret blev en fråga: "Where are you?". Ridå, liksom. Och den var god, mycket god.

När så banketten löpte mot sitt slut så funderades det starkt på hur kvällen i övrigt skulle fortlöpa. Några ville handla fler souvenirer, andra ville ta en öl och ytterligare några röstade för att gå hem till hotellet och svida om inför sista kvällen i Dublin. Några hade redan nu, inför morgondagens flygresa, radikalt minskat alkoholintaget och det kan ju vara klokt. I alla fall om man förväntas behöva köra planet själv. Väl vid hotellet visade det sig vara en liten musikshow med en man på gitarr och en kvinna på fiol. Jag tror inte de hade någon trummis men de hade en ung kvinna som då och då briljerade i en fantastisk Riverdance. 3 Starka & 1 Dubbel var mycket klappvänliga på befallning och blev snart artistens favorit när det skulle klappas i takt till musiken med "Whiskey in the Jar" som absolut höjdpunkt. Plötsligt uppstod spontandans och lika plötsligt blev Lelle uppdragen av en man bredvid medan Bosse strax efteråt drogs upp av en ung italienska. Här blev det nu en stormande armkroksdans varvat med egenhändigt uppfunna irländska danssteg i en icke på något sätt avtagande energi. Hela hotellet, ja, i alla fall några klappade frenetiskt i takt och danspartners byttes ut mellan varandra. Ytterligare någon amerikanska blandade sig i det hela men så tog låten, och vi, plötsligt slut. Håkan grämde sig enormt över att han missat chansen men han skulle få sin revansch. Musiken tog slut och vart skulle vi gå? Ja, alla var inte ens sugna på att gå vidare men Lelle, Bosse, Håkan och John gick i alla fall ner till musikpuben Oliver St John Gogarty och där var det full kareta. Det blandades covers med irländsk folkrock och det var en minst sagt medryckande stämning. Håkan började så småningom dansa i takt med musiken tillsammans med några tyskar och den irländske folkmusikern drev upp tempot från låt till låt och till slut var det bara Håkan och en lokal irländska som pallade. De två anammade allt de lärt sig av irländska danssteg och publiken samlades runt de två, idogt klappandes takten. Men Håkan närmade sig någon form av trance och drev upp takten ytterligare och till slut fick irländskan ge sig, hon skrattade och skakade på huvudet och anslöt sig istället till den övriga publiken. Håkans trance blev allt djupare och hans självuppfunna men klart irlandsbesläktade danssteg tilltog ännu en nivå i styrka och vi andra stod och visade tecken till musikerna på att fortsätt, fortsätt. Så gjordes i kanske ytterligare några minuter innan slutackordet till slut slogs och både musikerna och Håkan kunde äntligen hämta andan. Ett gigantiskt jubel över föreställningen utbröt i hela musikpuben och gitarristen utbrast, både imponerad och lite chockad: "I've never, ever, seen anyone dance like that". Därefter fick vi allt ta lite vätskepaus och så småningom tog vi oss hemåt för en sista natts sömn på hotellet.

Måndagen den 6 juni, Sveriges nationaldag och vår hemresedag stod det packning på schemat, dock efter en rik frukost. Skönt nog hade vi inte jättebråttom och om någon behövde inhandla något ytterligare fanns det lite tid för det. Nåväl, vi checkade ut och tog oss åter mot busshållplatsen för att ta oss till Dublin Airport. Incheckningen gick rätt bra, tror ingen blev utsatt för någon närmare kroppsvisitation, och vi skämtade som vanligt om när Bosses och Håkans väskor kom bort efter Londonresan. Några kunde nu göra en sista komplettering av inköpen medan andra drack en kopp kaffe. Tror någon tog sig en öl också. När det var dags att gå till gaten så tog vi oss i blandad fart ditåt och väl framme var det en relativt lång kö. Och det var varmt. Det tycktes som att det glastak som fanns i denna del av terminalen tillsammans med en icke-befintlig air condition gjorde utrymmet till ett veritabelt terrarium. Eller i alla fall väldigt varmt och fuktigt. Och vi fick stå där ett bra tag eftersom flyget var försenat till Dublin pga tekniskt krångel. Till slut kom vi i alla fall ombord. Här informerade oss nu piloten om att man hade fel på startmotorn på planet så man skulle vara tvungen att starta den ena jetmotorn för att sedan skjuta igång planet. Tror jag. Hur som helst tog det en väldans lång tid och dessutom, utan startmotorn fungerade inte luftkonditioneringen så det blev ohyggligt varmt inne i kabinen. Då vi äntligen kom iväg, efter att några tekniker på marken fått skjuta igång planet, insåg vi att det skulle bli väldigt knappt om tid till anslutningsflyget i Köpenhamn. Vi utgick dock ifrån att man kunde kommunicera från detta plan till det plan vi skulle åka med för att kolla upp och se till att de väntade på oss. Vi var ju inte ensamma om att byta till just detta plan. Något verkar dock klicka i Norwegians kommunikation för se, det gick inte alls. Inte ens vid landning kunde de ge något besked utan uppmanade oss bara att sätta högsta fart. Vi hade i teorin ca 10 minuter på oss. Enligt flygvärdinnan var det högst 10 minuters gångväg mellan gaterna så det skulle gå vägen men vi visste ju också att vi skulle passera en passkontroll.

Vi sprang, ja vi var många som satte personligt rekord den dagen i att springa från Dublinflyget till Stockholmsflyget på Köpenhamns flygplats. Det tog inte bara 10 minuter ens för oss vältränade ungdomar men när vi kom fram till planet kunde de där ge besked att de väntade in oss. Tänk om vi vetat det tidigare så hade vi sluppit att än en gång bli sjöblöta av svett. De passagerar som redan satt på planet såg lite snett på oss då vi äntrade våra platser. Troligen både för att vi var härligt, manligt svettiga men även att vi nu försenade deras rutt. Men det var ju faktiskt inte vårt fel. Resten av resan gick nu ändå bra och väl framme på Arlanda hade vi väl på känn att de kanske inte hunnit lasta om våra väskor i Köpenhamn och mycket riktigt. Nu var det inte bara Håkan och Bosse som saknade sitt bagage utan alla utom Lelle, som klokt nog avstod från att checka in. Alla fick nu ställa sig i kön och peka ut sin form på väska samt lämna fram bagagekvitton och slutligen säga "Las Palmas, very good football". Redan dagen efter hade sedan alla fått sina väskor hemlevererade och allt var nu över för den här gången.

En fantastisk helg med fantastiska grabbar var över och nu kunde man börja blicka framåt mot nya omgångar, lycka och besvikelser och så småningom kanske ytterligare resor. Vi ses igen allihop vid årsmötet som tf ordförande John kommer att meddela tid och plats för här på hemsidan inom kort. Go raibh maith agat as an am seo! Féach tú arís!